Efter att vår remiss skicades ställde jag in mig på att vänta.
Räknade för mig själv vart vi skulle hamna efter 6 månader.
Har trots allt lyckats hejda mina förväntningar och ställt in mig på 6 månaders väntan, det skulle ge oss en kallelse i september, kanske mitten av september.
För 2 veckor sedan damp det ner ett brev.
Där i stod en bekräftelse på att remissen var mottagen samt under granskning. Vi ombads att fylla i ett bifogat formulär efter att noga läst genom informationen.
Informationen innehöll massa punkter om vad som gällde för att få stå i kön för IVF-behandling. Bland annat stod att man skulle vara i en stabil relation (typ 2 år), inte ha några gemensamma barn sedan tidigare och att man inte var gravid.
Ja, sen kom vi till frågeformuläret.
Första frågan, no joke; vill ni ha IVF-behandling. Alltså.. hm JA!
Fråga nr 2; har ni sedan tidigare gemensamma barn Ehm... NEJ!
Fråga nr 3; lever ni i en stabil relation JA!
Kändes lite som när de frågar på flygplatsen om man packat sin egen väska. Man vet ju att man blir direkt diskvalificerad om du inte svarar att någon annan packat din väska.
Vi fyllde i och skickade in "skyndsamt", helt enligt instuktionerna.
Nu fortsätter väntan.
Men idag! Idag! Idag ringde telefonen! Vet inte vart från hon ringde, la inte på minnet var hon sa att hon ringde från blev bara SÅ glad över samtalet.
De hade fått ett återbud, kan vi komma redan på söndag? Den 18:e.
Jag: du menar nu på söndag? pulsen dundrar i öronen.
Hon: ja, som jag sa, vi har fått ett återbud. Ni kryssade i rutan att ni hade möjlighet att komma med kort varsel.
Från adrenalinrush till besvikelse. Jag: Åh, tyvärr, åker utomlands på lördag. Är borta i en vecka.
Är nära tårarna, känns som om detta var vår chans. Att vänta ända till september känns plötsligt som en hel livstid.
Hon: Men vad skönt att åka iväg... tystnad.... Men jag vet att vi fick in ett annat återbud igår! Vi kan ju se om ni kan då? 11:e juni, vad tror du om det?
Jag: Vi kommer!
Från september till fyra veckor framåt.
Låt äventyret börja!