Efter vårat sista försök i februari blev allt bara för mycket. Det var läge för en paus. Så en paus tog vi.
Vi åkte till Kreta. En riktig lyxresa där vi kunde slappna av släppa alla tankar på vardag och the babymaking.
När vi närmade oss juni kände vi att vi var redo igen. Vi ville hinna med ett försök innan kliniken stängde för semester.
Då jag vid alla försöken varit nära att bli eller blivit överstimulerad, samt att våra embryon inte överlevt till frysning, skulle man att under detta försök "hålla extra koll" på mig och mina värden.
Allt börjar med ett telefonsamtal.
Jag får över telefon veta vilken dos av Menopur jag ska ta. Jag gör som vanligt, upprepar det som barnmorskan sagt och ber om att få behandlingsprotokollet hemskickat (alltid bra att ha ALLT på papper, hängslen och livrem, p-piller, spiral och kondom.. ja ni fattar). Jag tar angivna dosen enl instruktion, dock kommer inte protkollet med posten, vilket stör mig något. Men jag vaäljer att strunta i det och fokuserar helt på preseduren runt injektionerna. Jag går på första undersökningen. Man gör ett ultaljuda och jag får lämna blodprov. Jag inväntar "återrapporteringen" som likt tidigare omgångar kommer på eftermiddagen. Jag blir kallad för nytt blodprov dagen efter. Så dag två är jag återigen på kliniken för blodlämning. Det är när jag blir uppringd på eftermiddagen så missar jag samtalet. Istället ringer de upp min man. Han tar emot informationen att jag ska fortsätta ta dos x.. När jag får höra det undrar jag direkt; vaddå fortsätta med dos x? Jag har tagit dos y hela tiden? Paniken kryper sakta fram... Efter samtal till kliniken som snart ska stänga inför helgen, lovar en barnmorska att hon ska återkomma efter att hon frågat läkaren hur vi ska fortsätta. Förvirringen hos mig och personalen verkar vara lika stor. Efter att väntat otäligt i 50 min får jag tillslut beskedet att jag ska sänka dos till dos x och att jag på måndagmorgon ska infinna mig för ytterligare ultraljud samt blodprov... Helgen blev allt annat än lugn. Tårarna sprutade under ganska många timmar och min man gjorde allt han kunde för att lugna mig. Att redan då förstå att försöket troligen skulle vara förgäves var inte lätt att tackla.. Samtidigt som vi försökte trycka in i huvudet att hoppet inte var ut, man vet ju inte förräns man vet...
Under läkarbesöket på måndagen fick jag upprepade frågor om varför jag tagit den dos som jag tagit, om barnmorskan som ringde verkligen inte sagt att jag skulle minska dosen efter tre dagar, och vad jag blev mest paff över var frågan; behandlingsprotokollet, fick du inte det hemskickat? Alla frågor från läkaren landade först hos mig när jag satt och skulle lämna blodprovet. Planen då var att jag antingen på kvällen skulle ta stoppsprutan alt att man skulle förlänga och låta äggen mogna ytterligare. Vid samtalet på eftermiddagen så fick jag informationen att dosen skulle sänkas ytterligare och att behandlingsplanen skulle ändras. Jag meddelade då direkt att jag då behövde få ytterligare Menopur. Blev lovad att snarast skulle nytt recept skrivas ut. Fine tänkte jag, jag för väl hänga runt Apoteket till receptet kommer... tre timmar senare åker jag hem med gråten i halsen, utan receptet måste jag stressa hem för att hinna ta sprutan på rätt tid. Inget nytt recept har kommit. Min man har kunnat kolla att Menopuren jag har hemma precis räcker till den ny doseringen...
Nu löste sig allt.. pga att vi drog ut varje liten droppe av Menopuren vi hade hemma. Men där och då fick jag nog.
Jag har hela tiden (hela livet) försökt rätta mig efter allas regler och inte velat vara till besvär.. Men nu blev det hit men inte längre. Tårarna tog slut den natten, och jag laddade inför det telefonsamtal som skulle ringas på morgonen.
Alltså allt det här har lärt mig så mycket. Jag ifrågsätter allt nu. Vill ha allt på papper. Det finns inte utrymme för mer tvekan och oro pga frågor som inte ställs till rätt person för att jag inte vill låta dum.
Allt som allt slutade alltså även denna omgång i en överstimulering. Att tro på att något skulle överleva till frysning fanns inte alls. Hoppet var utsuddat. Omgången var bortslösad. Vi var redo för sommar och semaster utan hormoner och prover.
Ett nytt försök
Allmänt KommenteraEfter vårat sista försök i februari blev allt bara för mycket. Det var läge för en paus. Så en paus tog vi.
Vi åkte till Kreta. En riktig lyxresa där vi kunde slappna av släppa alla tankar på vardag och the babymaking.
När vi närmade oss juni kände vi att vi var redo igen. Vi ville hinna med ett försök innan kliniken stängde för semester.
Då jag vid alla försöken varit nära att bli eller blivit överstimulerad, samt att våra embryon inte överlevt till frysning, skulle man att under detta försök "hålla extra koll" på mig och mina värden.
Allt börjar med ett telefonsamtal.
Jag får över telefon veta vilken dos av Menopur jag ska ta. Jag gör som vanligt, upprepar det som barnmorskan sagt och ber om att få behandlingsprotokollet hemskickat (alltid bra att ha ALLT på papper, hängslen och livrem, p-piller, spiral och kondom.. ja ni fattar). Jag tar angivna dosen enl instruktion, dock kommer inte protkollet med posten, vilket stör mig något. Men jag vaäljer att strunta i det och fokuserar helt på preseduren runt injektionerna. Jag går på första undersökningen. Man gör ett ultaljuda och jag får lämna blodprov. Jag inväntar "återrapporteringen" som likt tidigare omgångar kommer på eftermiddagen. Jag blir kallad för nytt blodprov dagen efter. Så dag två är jag återigen på kliniken för blodlämning. Det är när jag blir uppringd på eftermiddagen så missar jag samtalet. Istället ringer de upp min man. Han tar emot informationen att jag ska fortsätta ta dos x.. När jag får höra det undrar jag direkt; vaddå fortsätta med dos x? Jag har tagit dos y hela tiden? Paniken kryper sakta fram... Efter samtal till kliniken som snart ska stänga inför helgen, lovar en barnmorska att hon ska återkomma efter att hon frågat läkaren hur vi ska fortsätta. Förvirringen hos mig och personalen verkar vara lika stor. Efter att väntat otäligt i 50 min får jag tillslut beskedet att jag ska sänka dos till dos x och att jag på måndagmorgon ska infinna mig för ytterligare ultraljud samt blodprov... Helgen blev allt annat än lugn. Tårarna sprutade under ganska många timmar och min man gjorde allt han kunde för att lugna mig. Att redan då förstå att försöket troligen skulle vara förgäves var inte lätt att tackla.. Samtidigt som vi försökte trycka in i huvudet att hoppet inte var ut, man vet ju inte förräns man vet...
Under läkarbesöket på måndagen fick jag upprepade frågor om varför jag tagit den dos som jag tagit, om barnmorskan som ringde verkligen inte sagt att jag skulle minska dosen efter tre dagar, och vad jag blev mest paff över var frågan; behandlingsprotokollet, fick du inte det hemskickat? Alla frågor från läkaren landade först hos mig när jag satt och skulle lämna blodprovet. Planen då var att jag antingen på kvällen skulle ta stoppsprutan alt att man skulle förlänga och låta äggen mogna ytterligare. Vid samtalet på eftermiddagen så fick jag informationen att dosen skulle sänkas ytterligare och att behandlingsplanen skulle ändras. Jag meddelade då direkt att jag då behövde få ytterligare Menopur. Blev lovad att snarast skulle nytt recept skrivas ut. Fine tänkte jag, jag för väl hänga runt Apoteket till receptet kommer... tre timmar senare åker jag hem med gråten i halsen, utan receptet måste jag stressa hem för att hinna ta sprutan på rätt tid. Inget nytt recept har kommit. Min man har kunnat kolla att Menopuren jag har hemma precis räcker till den ny doseringen...
Nu löste sig allt.. pga att vi drog ut varje liten droppe av Menopuren vi hade hemma. Men där och då fick jag nog.
Jag har hela tiden (hela livet) försökt rätta mig efter allas regler och inte velat vara till besvär.. Men nu blev det hit men inte längre. Tårarna tog slut den natten, och jag laddade inför det telefonsamtal som skulle ringas på morgonen.
Alltså allt det här har lärt mig så mycket. Jag ifrågsätter allt nu. Vill ha allt på papper. Det finns inte utrymme för mer tvekan och oro pga frågor som inte ställs till rätt person för att jag inte vill låta dum.
Allt som allt slutade alltså även denna omgång i en överstimulering. Att tro på att något skulle överleva till frysning fanns inte alls. Hoppet var utsuddat. Omgången var bortslösad. Vi var redo för sommar och semaster utan hormoner och prover.