Alltså, jag önskar att jag kunde säga att jag kände det på mig. Men i grunden en oroligt och ganska pessimistisk person. Värsta senariot brukar vara det första som fladdrar förbi innan förnuftet tar över.
Kliniken ringde upp igen igår kl 15.37. Att höra; jag har tråkiga nyheter, andra meningen i samtalet. Att känna att allt hopp spolas iväg. Att känna att förmågan att ta nästa andetag plötsligt försvunnit. Att känna som att jag plötsligt är instängd i en trång grotta.
Hela eftermiddagen fylldes av tårar. Jag grät mig till sömns och har vaknat gråtandes, för att sen gråta mig till sömns igen.
Inget av de 11 äggen lyckades överleva. Anledning; opigga sperimer och för tjocka äggväggar (säkerligen fel tekiska termer).
Visst att man inte ska hoppas för mycket, men med 11 ägg fanns såklart tanken att ett borde väl iallafall klara sig.
Visst man ska inte hoppas förmycket, men samtidigt kan man ju inte gå runt och tro att det inte kommer fungera. Denna balansgång tär så otroligt.
Att det inte ens blir nägot i en kontrollerad miljö. Med smarta människor i vita rockar som bra jobbar med att skapa små människor. Tanken slå mig hårt, som en stekpanna rakt i ansktet, vi kanske inte fungerar. Det kanske inte är meningen. Vad är det värt?
Mitt i sorgen över något som inte blev och förkrossan över att inte vara tillräkligt bra kommer förfrågan hur man vill fortsätta. Möjligheten finns för mig att redan vid nästa mens dra igång en ny behandling.
Fråga; klarar vi av detta utan vila?

Att ge men inte få något tillbaka

Allmänt Kommentera
Alltså, jag önskar att jag kunde säga att jag kände det på mig. Men i grunden en oroligt och ganska pessimistisk person. Värsta senariot brukar vara det första som fladdrar förbi innan förnuftet tar över.
Kliniken ringde upp igen igår kl 15.37. Att höra; jag har tråkiga nyheter, andra meningen i samtalet. Att känna att allt hopp spolas iväg. Att känna att förmågan att ta nästa andetag plötsligt försvunnit. Att känna som att jag plötsligt är instängd i en trång grotta.
Hela eftermiddagen fylldes av tårar. Jag grät mig till sömns och har vaknat gråtandes, för att sen gråta mig till sömns igen.
Inget av de 11 äggen lyckades överleva. Anledning; opigga sperimer och för tjocka äggväggar (säkerligen fel tekiska termer).
Visst att man inte ska hoppas för mycket, men med 11 ägg fanns såklart tanken att ett borde väl iallafall klara sig.
Visst man ska inte hoppas förmycket, men samtidigt kan man ju inte gå runt och tro att det inte kommer fungera. Denna balansgång tär så otroligt.
Att det inte ens blir nägot i en kontrollerad miljö. Med smarta människor i vita rockar som bra jobbar med att skapa små människor. Tanken slå mig hårt, som en stekpanna rakt i ansktet, vi kanske inte fungerar. Det kanske inte är meningen. Vad är det värt?
Mitt i sorgen över något som inte blev och förkrossan över att inte vara tillräkligt bra kommer förfrågan hur man vill fortsätta. Möjligheten finns för mig att redan vid nästa mens dra igång en ny behandling.
Fråga; klarar vi av detta utan vila?