Tungt,tungt, tungt....
Det är så det känns nu.
Trodde tiden skulle flyga fram. En vecka till semester, och sen skulle det "bara" vara 2,5 veckor kvar... Tror aldrig tiden gått så här långsamt förrut. Inte ens när jag väntade inte julafton när jag var liten...
Hela väntandet ligger och pockar ständigt på uppmärksamhet. Och när väntandet klev in bjöd det med sig humörsvängningarna from hell. Förstår inte hur min man orkat med mig senaste veckan. Speciellt i helgen.
Alltså jag är ändå så pass närvarande att jag hör och ser vad som händer. Som att jag har vettiga ja på ena axeln och bortskämda snorungen på den andra. Den här helgen har snorungen visat sitt fula tryne konstant, medans vettiga jag uppgivet skakat på huvudet och försökt att lugna de uppkommna situationerna. Min stackars man har duckat, sicksackat och väjt för mina utbrott. Det har varit för kallt ute, sen blev det för varmt. Jag var rastlös, men när jag fick ett förslag på aktivitet blev jag sur för att jag var trött och inte hade ork att lämna soffan. Mitt i allt surighet har faktiskt vettiga jag försökt dra upp mig ur hålet. La fram förslaget vid frukost att vi skulle gå på bio under dagen. Kände mig (nästan) förväntansfull inför det inte alltför upphetsande besöket. Min man sa; ja, det låter väl som en bra idé. Här borde ju inte jag surat ihop pga ett ord.... Ett ord fastnade; väl. Jaha, nähe det var VÄL ingen bra idé då, han VILL INTE gå på bio med mig. Min bortskämda snorunge bestämde sig då för att vänta ut honom, inte fixa några biljetter utan vänta tills han tog upp frågan igen. Redan här försöker mitt vettiga jag skrika sig hes och påpeka att det är ingen bra tanken, beställ biljetter och dagen kan bli bra. Men nej... Känner min man väl. Vi har bott tillsammans i 10 år. Jag vet att han kommer att tillbringa hela dagen med att gräva en grop nånstans i trädgården (helt annan historia) och sen när vi ska äta ta upp frågan igen, vänta nu skulle vi inte gå på bio? Så, vad hände? Jo han var ute i trädgårn hela dagen och grävde ett hål (helt annan historia) framåt fem kommer han in och frågar; ville du inte gå på bio? Jag exploderar! Stackarn står bara där och fattar ingenting. Efter ett kraftigt men förvånansvärt kort utbrott lyckas mitt vettiga jag visa sig och säger; det här är helt sjukt, jag vill inte vara så här.
Jag försöker var positiv och förväntansfull, men det är inte lätt, Känner att jag håller på att falla tillbaka i de dåliga tankebanor som jag fastnade i förra året. Känns som jag slåss allt jag kan för att inte fastna igen. VILL INTE!! Men ju mer jag kämpar, ju längre längre ner sjunker jag.
Vill ha lite medgång och nedförsbacke. Orkar inte kämpa för varje leende hela tiden.