Tiden går långsamt
Försöker att inte fokusera på tiden, men det är svårt.
Försöker även att inte tänka på den kommande behandlingen och vad den förhoppningsvis ska leda till.
Försöker att bli glad för alla nyheter om graviditeter som tycks flyga på mig.
Försöker, försöker, försöker.
Mina försök går inte alltid hela vägen hem.
När folk välvilja går helt fel. När jag sitter en hel kväll otröstlig. Allt pågrund av missriktad vänlighet.
Det har dykt upp ett event som delas bland mina vänner som är mammor, Mammaboosten the Show. Folk taggar varandra hit och dit. Snacket går: "Det här kan vi väl gå på" "Det vore något för oss" "Ska vi inte ha lite kul" "Skönt att komma ifrån". Jag har lyckats med att ignorera dessa statusuppdateringar, jag menar, de är inte riktade till mig, jag är ju inte MAMMA. Statusuppdateringar är faktiskt lätta att ignorera, och i och med att flödet ständigt fylls på så spolas dessa i en jämn takt helt bort från mitt medvetande. Hade det slutat med detta hade jag inte skrivit alls. Men här kommer den missriktade omtanken och välviljan in.
Min man har en hög en killar som han hängde med när vi träffades, dessa killar som då de flesta var singlar då nu alla lyckats hitta någon att bygga bo med. En av dessa respektive har jag bondat extra mycket med. Hon lyssnar när jag behöver någon som lyssnar, hon prata om strunt och ingenting när jag behöver lyssna på strunt och ingenting när det behovet finns också. Hon har blivit en av mina bästa vänner. Hon är nu i slutet av sin tredje graviditet, vilket just nu gör min relation till henne lite komplicerad. Men hon förstår. Hon förstår att mina något hatiska komentarer mot gravida bara är något som behöver bubbla ut, att det inte är riktat till någon egentligen. HON av alla människor borde förstått bättre... Men vi skyller väl på gravidhuvudet eller något sånt. Tillbaka till historien om mammashowen. En av dessa respektive taggade samtliga "kill-respektive" i sin status som är mammor, inget fel i det. Men då kommer min vän och tänker; "Ey! Vänta nu! E har inte blivit taggad, bästa jag taggar henne!" Det är här det blir fel. Jag kan inte längre hålla detta från mig. Det blir för nära. Jag hör inte till den här gruppen för jag är inte mamma. Jag har inte lyckats med det. I don´t belong. Saken blir inte bättre när statusägaren fyller i; "Oj, nej, min stressade småbarnshjärna missade att lägga till E, klart hon är välkommen också".
JA! KLART JAG VILL, jag skiter väl i showen. Men jag vill vara med i mammaklubben. Jag vill också ha stämplen mamma-som-behöver-en-kväll-utan-man-och-barn.
Återgår till min meditation; snart är det min tur, snart är det min tur, snart är det min tur